Min svenska uppsatts | You have to read, to understand.

Ensam kvar.

Är de en oskriven lag att svika? Förstår du verkligen inte att ett förhållande betyder att de finns bara två personer. Två personer som lever och älskar varandra. Men engligt dig kanske det aldrig var vi?...

Det var ungefär 2 månader sen du tog kontakt med mig. Du addade mig på Msn, frågade om jag var flickan som visat dig vägen ner till viken. Vilket var jag.

Jag förstod inte, du var ju den killen man bara fick se på men inte röra. Men så tog du kontakt med mig? Det gjorde mig glad.

Efter lång kvällar vid datorn för att prata med dig, träffades vi. Lycka! Det var efter de sm jag fick min(a) första varning(ar). -Jenny, du måste tänka igenom dehär noga. Han är en player och kommer bara att leka med dig. Det var så mina vänner sa. Men jag ville inte lyssna på va dom sa, jag stängde öronen och lyssnade på dig. Du lovade och svor att inte svika mig.. men.

Dom som rörde sig runt dig sa att du hade förändrats och verkligen vad glad när jag var med, vilket gjorde dig mer pålitlig. Men de spelade ingen roll, de var med dig jag ville vara.

Jag höll på tappade taget om mina bästa vänner, men de brydde jag mig inte om. Det fanns bara du.

Fösta gången jag träffade dina polare var när du tog med mig på kräftskiva. Det var jobbigt att komma in som ny, men jag blev fort accepterad. Fick då även veta att du berättat mycke om mig, och att dom efter de sett framemot att träffa mig. -" du är en sån skönt tjej!" Jag lovar, jag har nog aldrig känt mig så hemma någonstans som då. Ni betydde mycket för mig.

Men mina vänner fortsatte varna mig, och berättade var du gjort mot andra. De gjorde ont, men efter som du lovat så litade jag på dig. Men.. Du förstod nog inte och förstår nog inte fortfarande inte efter om du inte gett mig en chans att förklara...

Det var en dag när jag kom till skolan fick jag en allvarlig blick och sedan fick jag höra. Jag ville inte tro de jag hörde men de gjorde jag. Krokodil tårar, tårar i mängder. Just den veckan var du på kurs, så jag kunde inte ringa och prata med dig. Men du hade nog inte lyssnat, bara sakt att jag var så orolig eller nojsig. Men de var de sista som fick bägaren att rinna över. I min panik och rädsla skickades de mess till dig som var avskyvärda, hemska & oacceptabelt. Men vad skulle du gjort om du fått höra samma som jag fick höra.

Men den kvällen fick jag reda på från olika ställen att hälften jag fått höra inte ens var sanning. Det var du jag förstod att jag gjordt bort mig för resten av mitt liv...

Jag messade dig och bad om ursäkt. Skrev att jag ville träffa eller prata med dig för att få berätta och prata ut. Men du förlät mig inte & vägrade svara. Allt var borta då nu & föralltid.

Mina vänner fick rätt, borde kanske lyssnat på dem från början. Men kärlek är kärlek.

Men.. Hade du verkligen tyckt om mig hade du hört av dig. Men efter nästan en månad utan ett ord av dig så börjar jag verkligen förstå att jag är en av alla flickor gått ner i samma träsk. Även jag blev ett av dina offer, sorligt nog.

Idag lever du nog ditt liv i vanlig ordning. Önskar jag visste va du tänkte, och hur du ser mig idag. Jag lever här i tron på att allt kommer ordna upp sig. Även fast du fick mig att se livet i en annan synvinkel, så måste jag glömma dig.

Det är så synd på en sån fin kille som dig att du är så här. Hoppas du tänker om någon gång.

Men jag lever här på samma plats som du lämnade mig. Fast i sämre skick.

Du ska veta att långt därinne saknar jag dig.